Användarinloggning

Stare (Sturnus vulgaris)

Basfakta om staren. Kännetecken, utbredning och läte.

Staren hör till våra tidigaste vårfåglar. Den övervintrar främst i Västeuropa. Redan i mars kan man se starar på snöfria områden, där de delar på födan med sånglärkor och tofsvipor. Under häckningstiden äter staren främst insekter och daggmaskar, men annars utgörs födan av frön, frukter och bär.

Staren trivs i närheten av bebyggelse, i trädgårdar och parker. Staren bor i naturliga trädhål och gärna i holk, som den kan återvända till, år efter år. Staren är mest känd för sin sång och är också en duktig härmare. Liksom så många andra fåglar med välkända läten ansågs också staren vara en pålitlig väderspåman. När han lät höra sin mjuka flöjtvissling var man säker på att det skulle bli regn.

Staren påträffas så långt norrut som i mellersta Lappland. Under mitten av sommaren börjar stararna samlas i flockar som letar efter föda på öppen mark. Men starflockarna har under senaste tiden blivit allt mindre. Stararna har troligen lidit av att de traditionella, mångformiga boskapsgårdarna blivit allt färre.

Kännetecken:
Staren har en kraftig kropp, ett stort huvud, gul näbb och metallglänsande, mörk färg med mängder av små vita prickar. En vuxen stare ser ofta helt svart ut. Fläckigheten varierar med årstiderna. Staren skiljer sig från koltrasten på grund av sin korta stjärt och framför allt för att staren rör sig springande och inte hoppande som koltrasten. I flykten ser starens vingar triangulära ut. Ca 22 cm.

Läte:
Staren är känd för sin omväxlande sång som består av piptoner, smack-, visslings-, gnisslings- och skallerljud och olika ljudimitationer. Staren härmar allt från fågel- och andra djurläten till ljud från människan och staden: ljudet av traktorer, spårvagnar, hundskall, buller från gräsklippare eller ringsignaler från mobiltelefoner. Locklätet är ett kännspakt kyrrr.

Källa: Natur och Miljö/Luonto-Liitto

Databas: 
Vetamix